sannasanna

Jahapp, jag tror jag ska dela med mig av mina känslor nu, som egentligen bara är ett stort förvirrande virrvarr av tankar.

Först vill jag bara nämna att jag har 21 stycken små skruttar som dagligen lyser upp min tillvaro av bara sin blotta existens. Herregud, jag har varit på min praktik i en vecka imorgon, och jag har för tusan lärt mig att älska dem allihopa! Underbara ungar, vad hade jag gjort utan er? 


Sen känner jag mig ganska kluven när det gäller allt annat.. Det var som min kära far sa igår "Vart har min glada, goa Sanna tagit vägen?" Visst, jag skrattar en hel del nu, och det har blivit mycket bättre sedan allt blev annorlunda... Man känner sig liksom friare på något sätt.. Men samtidigt.. Jag trivs inte riktig med min tillvaro, men kanske är det för att jag är van vid att ha någon där 24/7. Och nu finns det ingen där.. Man blir lite tokig när man tänker på det. Jag blir det iallafall, lite knäpp. Jag vill ha någon som inte är någon annans, som är bara min. Men herregud, jag förstår väl också att det inte bara är att peka på den man tycker passar bra och sen är allt underbart. Nej, man måste ju hitta rätt. Och jag vet att det inte har gått så lång tid sedan det där hände, men ändå, jag vet att jag kan, jag har ju så lätt att tycka om människor.. Och just på grund av den anledningen, så måste jag kanske avsluta det jag håller på med. Men jag velar fram och tillbaka, och alla andra blir bara irriterade av det. Förlåt, förlåt, förlåt, men jag kan inte vara perfekt. Och jag vet inte ens vad jag tycker, det är svårt. Jag vågar inte tycka någonting heller, det är det som är det jobbiga. Fel prins, säger alla mina varningsklockor. Och jag är egentligen ingen sådan som gör som jag gör nu, jag vet inte varför min vardag har blivit sånhär, jag trivs men slappnar inte riktigt av.. Kanske så är det på grund av att jag tänker fel, men jag har så svårt att ta saker och ting på allvar när det kommer till det dära. Jag vet att jag är och låter ganska tragisk och ynklig men det är också lite så jag känner mig just nu. Synd om mig, synd om mig, synd om mig! Eller kanske, tyck om mig, tyck om mig, tyck om mig! Ja, det hade varit skönt med någon som tycker om mig.

Kanske ska man lägga ut en annons på blocket. Ja, det hade kanske fått mig på andra tankar. Snälla, någon?

Jag skulle kunna skriva hundra saker till om hur jag känner det just nu. Det blir så när man inte har bollat tankar med någon på länge. När man blir alldeles knasig i huvudet eftersom att man inte vet hur saker och ting ligger till. Är jag bara en mysig kompis? Eller kan jag vara lite sån som du gillar ibland? Jag får väl låtsas. Men jag hade så gärna velat vara den.

Jag vet attt jag sa det ifrån början, jag har så lätt vid att fästa mig vid folk. Fanfanfan.

Men kan någon känna efter åt mig, eller?