Och jag har så svårt för att förstå, kalla mig trög om du vill.
Det blir bara massa deppiga inlägg nuförtiden, tycker jag. Ursäkta för det.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur kunde det bli såhär fel? När jag gick ifrån mitt förhållande som hade varat i tre år så var det dags, det var verkligen det. Trots att det blev ett tråkigt slut och det är jäkligt synd att det slutade så, så känns det bättre såhär än om man hade varit kvar i det, för bådas del.
Det fanns någon där, direkt efter som hjälpte mig så att det gick lättare. Utan att han är medveten om det själv. Jag tror att det är ganska mycket tack vare dig som det har gått så bra som det har gjort, den här tiden efter. Den här någon var en person jag inte kände så bra, men han var verkligen en otrolig härlig vän. Jag är jätteglad att du fanns där då. Mina känslor växte. Jag förstod det inte riktigt, och jag var väl ingen rolig människa att umgås med kanske. Men jag trodde att det kanske fanns mer än såhär. Men det är ju först nu som jag har insett att jag verkligen, verkligen tycker om dig. Men det är lätt att vara efterklok och det är just det jag är nu.
Men jag ska vara ärlig, det gjorde inte såhär ont i mig när det tog slut mellan honom & mig. Varför? Jo, för att vi var färdiga med varandra. Men, du & jag, vi hade precis börjat träffas och jag har så svårt att tro att vi var färdiga med varandra.. Ibland känner jag att jag får sätta mig ner för det snurrar till litegrann. Det är liksom någonting som fattas mig.. Jag kan inte koppla bort det, och det vet du. Jag var inte färdig med dig, men du var det tydligen med mig.
Om jag hade kunnat så hade jag gjort detta bra, men man måste vara två om det. Och vi är inte två, jag är bara en. Och en människa är ingenting jämfört mot två. Ensam är sällan särskilt stark.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jag ville vara den.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur kunde det bli såhär fel? När jag gick ifrån mitt förhållande som hade varat i tre år så var det dags, det var verkligen det. Trots att det blev ett tråkigt slut och det är jäkligt synd att det slutade så, så känns det bättre såhär än om man hade varit kvar i det, för bådas del.
Det fanns någon där, direkt efter som hjälpte mig så att det gick lättare. Utan att han är medveten om det själv. Jag tror att det är ganska mycket tack vare dig som det har gått så bra som det har gjort, den här tiden efter. Den här någon var en person jag inte kände så bra, men han var verkligen en otrolig härlig vän. Jag är jätteglad att du fanns där då. Mina känslor växte. Jag förstod det inte riktigt, och jag var väl ingen rolig människa att umgås med kanske. Men jag trodde att det kanske fanns mer än såhär. Men det är ju först nu som jag har insett att jag verkligen, verkligen tycker om dig. Men det är lätt att vara efterklok och det är just det jag är nu.
Men jag ska vara ärlig, det gjorde inte såhär ont i mig när det tog slut mellan honom & mig. Varför? Jo, för att vi var färdiga med varandra. Men, du & jag, vi hade precis börjat träffas och jag har så svårt att tro att vi var färdiga med varandra.. Ibland känner jag att jag får sätta mig ner för det snurrar till litegrann. Det är liksom någonting som fattas mig.. Jag kan inte koppla bort det, och det vet du. Jag var inte färdig med dig, men du var det tydligen med mig.
Om jag hade kunnat så hade jag gjort detta bra, men man måste vara två om det. Och vi är inte två, jag är bara en. Och en människa är ingenting jämfört mot två. Ensam är sällan särskilt stark.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, jag ville vara den.
Kommentarer
Trackback
